Eftersom vi har fått låna Jonas Wellendorfs bil medan han är i Norge så har vi passat på att fara runt lite i omgivningarna. På söndagen åkte vi därför till Santa Rosa där skaparen av Snobben (Peanuts) levde och verkade. Vi hade egentligen inga förväntningar alls, men museet var verkligen värt ett besök! Eftersom jag varit ett Snobbenfan de senaste 40 åren så blev det lite som att besöka en helig plats. För en hyfsat låg kostnad (12 dollar per vuxen och 5 per barn) så fick man se ett antal dokumentärfilmer, mängder av serieoriginal, korrespondens som "Sparky" hade haft med USAs olika presidenter, utställning om hans uppväxt samt den "valkampanj" som Snobbengänget just nu driver. Schultz var en ganska tystlåten man och få anade hans komiska talang. När hans highschoolklass hade 25-årsåterförening var han listad som en av de man inte visste hur det gått för. De kunde helt inte få ihop serien med sin gamle klasskompis! Efter att ha fått se hans arbetsrum och nära synat allt, åt vi lunch på hans kafé som han själv alltid åt på. Givetvis åt vi en sådan tonfiskmacka som han själv alltid åt, med utsikt över den inomhushockeyrink som han låtit bygga för traktens barn och ungdomar. Efter som Sparky själv kom från Minnesota och där lärt sig älska vintersport, brukade han varje år ha en veteranhockeyturnering för cirka 1000 personer. Givetvis spelade han också själv. Det här förklarar varför skridskoåkning och hockey är ganska vanligt förekommande i hans seriestrippar. Det fanns också en stor butik förstås, men vi höll oss hyfsat kallsinniga inför alla mjukisdjur. Endast Woodstock följde med hem.

Idag har vi firat den här tjusiga tjejen på hennes födelsedag. Frukost med paket, fantastiskt god utemiddag och så maränger, jordgubbar och grädde här hemma. Hurra för Safira!

Ganska många kvällar i rad har vi hört ett skojigt litet plingande utan att fatta exakt vad det var. Tills Maths knäckte nöten - glassbilen! I full extas ylade jag "Glassbilen, glassbilen! Var är mina brallor?" och älgade ut samtidigt som jag krängde på mig byxorna. Skor och pengar hann jag inte få med mig, men jag var iallafall anständig när jag kom ut och Maths kom efter med plånbok.

Det var precis som i tecknade serier! Förutom att han inte hade skopglass utan färdiga pinnar och strutar i papper. Vi var helt uppspelta och sprallade loss med fem glassar. Notera gärna antalet. Fem.

Det var en indisk man som skumpade runt i sin lilla rosa skåpbil och månglade glassar och först trodde jag att hans brytning var så stark att jag inte fattade vad han sa, men efter ett förtydligande (eller möjligen två) och en titt på Maths ytterst skeptiska ansikte förstod jag att budskapet faktiskt gått hem redan första gången. 16 dollar. Han ville ha 16 dollar för fem pinnglassar modell 88:an! Å ja ba på klingande superengelska: "Ööh... No. We don't take them. We changed our minds."

Men jag tycker fortfarande att det är superamerikanskt och helfestligt när den kommer klingandes på kvällskvisten.

På allmän begäran (av åtminstone en person) kommer här ett bildspam av vår härliga, rufsiga, mystiska trädgård. Glöm Versailles och tänk "gammal häxbrygdskokande gumma i en enslig stuga i skogen". Och apropå ingenting... Igår var vår "gardener" här. Hon är i sextioårsåldern, ca tre äpplen hög (hatten inkluderad) och verkar rar och hjälpsam. Vi vet inte exakt vad hon har gjort, men det känns fint att hon kommer varannan vecka.

Redo?

Vi har päron- och äppelträd. Päronsäsongen verkar vara på slutklämmen, men äpplena är precis redo att plocka.

Och så har vi en massa buskar och blommor som jag inte vet vad det är, men som är fina.

Stekt ägg-busken t ex.

Och kånkelbärsblomman.

Verandan. Den andra uteplatsen skymtas längst bort.

Vi har två citronträd också och valnöt, men de mognar först i oktober. Citronerna är däremot på gång just nu.

Och såhär ser huset ut.

Ja, lite så ser det ut hoss oss. Ganska mysigt om jag får säga det själv.

Man ser en stor hög med junk på trottoaren och tänker "Måste de verkligen dumpa skiten rakt utanför huset?" Sen ser man foten och förstår. Det är ett bohag. Ett hem. Det är någons bräckliga men enda trygghet. Dagarna går. Man ser mängder med högar. Mängder med junk. Sopmänniskor. Allt är inte så härligt i Berkeley.

              Bergochdalbana från 1924, i trä och på en kalifornisk boardwalk där Stilla havets vågor slår in med dundrande bränningar över sanden. Som hämtat ur en film och allt detta för $13 per näsa. Hemma på motellet strax före 12 och sedan upp vid åtta för att äta den frukost som ingick i priset. Därefter gav vi oss av mot Monterey. Låt oss här stanna upp ett ögonblick och reflektera över amerikansk populärkultur. Vi har varit i USA i en vecka och förstås har jag hela tiden en inre jukebox som spelar upp snuttar eller hela låtar i huvudet på mig. Vi har åkt utmed motorväg 101 (Riding down the highway 101... Black Planet/Sisters of Mercy), vi har passerat San Quentinfängelset (San Quentin, I hate every inch of you... Johnny Cash), och vidare med Runaways California, its so nice, Dead Kennedys California über alles  osv. Nu skulle vi ner till Monterey, där den första popfestivalen hölls 1967, The Summer of Love. För den som är intresserad finns en utmärkt dokumentär på Youtube. Artisterna som spelade var många, bland andra Janis Joplin, The Mamas and The Papas, The Who, Otis Redding, Jimi Hendrix, Ravi Shankar mfl. Här eldade Hendrix upp gitarren med symaskinsolja som tändvätska (märket syns fortfarande i scengolvet). Gitarren ägs idag av Dweezil Zappa. Roligt nog är platsen fortfarande helt intakt och ser precis likadan ut som då! I dokumentären ser man alla hippisar rusta för festivalen, skoja med polisen och dansa med varandra. Kändisar som Rolling Stones Brian Jones syns i vimlet. Allt till tonerna av Scott McKenzies "San Francisco" med refrängen: "If you're going to San Francisco, remember to wear some flowers in your hair" fast vi ju befinner oss en bit söder om SF. Som ni förstår är detta helig mark.

Vi for efter denna sakrala stund ner till stranden, där vi möttes av ett sjölejon som tumlade runt i vattnet. Loke tog ett dopp i det iskalla vattnet som Stilla havet tycks bestå av och vi andra tittade på. Vi försökte sedan äta lunch på Henry's BBQ, men det hade blivit en thairestaurang. Vi for då vidare till Papa Chano's för mexikansk mat, som vi efter kortkrångel lyckades betala. ICA-banken tycks vilja stoppa vår ekonomiska ruin genom att klassa i princip allt som osäkert. Maten hos Papa var av varierad kvalitet och uppskattning, men min tostada var mycket god.

Mätta och belåtna rattade vi vidare till Gilroy, en outletansamling av det större slaget. Eftersom större delen av familjen utom jag älskar att shoppa i butiker var det ett givet mål. Den enda som kom därifrån med något större var jag, ett par nya Converse för $38.

När vi nu började ta oss hemmåt, kunde vi i framsätet konstatera att Kalifornien verkligen bjuder på olika sorters natur. Denna korta roadtrip har erbjudit redwoodbeklädda berg, sanddynor och hav, branta kullar av gräs. Varmt och svalt om vartannat. Men överallt vänliga människor som gärna pratar och hjälper till när 5 förvirrade svenskar försöker förstå något nytt.

Så har vi avverkat vår första road trip söderut. Planen var Big basin state park för att titta på imponerande redwoodträd, via museum och Santa Cruz till Monterey och Gilroy innan återkomst hemmet. In i bilen med ungar och packning och frukt och sånt. På med GPS:en. Noll träff på Big basin. Noll. Inget på adress, inget på namnet, det var inte ens en jävla point of intrest! Asså ursäkta, men den finns med i varenda guidebok, så HUR kan det inte vara en point of interest? Vid det här laget började en lite stressad otrevnad smyga sig över oss. Samtalstonen hårdnade en smula i kanten och vi började misströsta om resa genom vackra bergslandskap etc. och såg framför oss en ocharmig motorvägsfärd direkt till Santa Cruz. Då gjorde Maths det enda rätta - han googlade och print screenade färdvägen och bam! vi var på väg.

Guidebooken hade rätt om fantastiska, snirkliga vägar över bergen. Det var så tvära kurvor att vi nästan krockade med oss själva. Och den där hastighetsbegränsningen på 25 mph verkade bara gälla fega turister. Vi hittade ett riktigt vilda västern-samhälle där vi käkade lunch samtidigt som ett gäng pantertanter. Det var humor för vad servitören än bar ut till dem hade de ingen aning om vem som beställt vad.

Med lika delar tur och skicklighet lyckades vi ta oss till Big Basin iallafall och det var fantastiskt! Iallafall för vissa. Från juniorsidan hördes saker som "Ok, det är ju fint och så, men det är tråkigt att bara gå omkring." och "Asså... vad är grejen med det där redwood egentligen?" Att det är träd som kan bli över 2000 år, mer än 100 meter höga och så tjocka att bilar kan köra igenom dem imponerade nada.

Efter skogen kom museum. Nu hade vi GPS på vår sida så det verkade enkelt. Ja, förutom att den totalt tappade koncepterna på snirkelsnorkelvägarna och ibland visade att vi stod bak och fram eller mitt ute i skogen. Sunt förnuft tog oss dock tämligen kvickt till destinationen - Bigfootmuseet! Låt oss stanna vid att det var en upplevelse. Verkligen. En upplevelse. Och helt gratis! Bara man donerade två dollar per person.

Med gigantiska apmänniskor på näthinnan drog vi vidare till Santa Cruz och vårt förbokade och förbetalade hotell. Det gick som på räls! Att köra dit alltså. Det var bara det att de inte hittade vår bokning sen och fick ringa och dubbelkolla med bokningsföretaget som ville prata med mig och medan vi pratade ville de ringa managern som var den som ringt upp från början och som stod framför mig, så de gjorde de det. Och bokningen fanns. Bara inte på det namn de hade letat på.

För att göra en lång historia kort: vi hamnade på nöjesfält på stranden och det var toppen! Genom att köpa varsin Pepsi-produkt fick vi köpa åkband för 13 dollar istället för 34 och jag lovar att på oss gjorde de ingen direkt vinst!

Det var superfint på The Boardwalk med alla kulörta lyktor och havet precis intill. Faktiskt magiskt!

Igår tog vi BART in till San Francisco. Det tog ungefär lika lång tid att åka in som det tog att få grepp om biljettsystemet, förstå priserna och inse att det typ inte finns några rabatter för barn och unga. Plötsligt framstår SL som ett föregångsföretag med sin enkelhet, samordning och tydlighet.

De första 90 minuterna ägnade vi åt att köa till the cable car. Det var kanske inte det roligaste med San Francisco, men vi hade trevligt sällskap från Reno framför oss. Mannen som var från Guatemala city ursprungligen hade med sig en kusin och dennes otroligt entusiastiska fru. När vi äntligen närmade oss målgång började hon hoppa och ropa och fnittra och jubla med armarna upp i luften. Helt oemotståndlig!

Sen åkte vi!