Aj lavv USA. På många sätt. Men det finns en del saker som verkligen stör mig. Nu menar jag inte dödsstraff, Trump, tillsatser i livsmedel och strukturell rasism, nej, jag är betydligt mer närlevnadsorienterad i min kritik. Så låt oss titta på min topp-5-lista över saker som stör mig med det här landet.

Som med alla spännande topplistor börjar vi bakifrån:

5. Disktrasor. Eller ja, trasor i största allmänhet. Det. Finns. Inga. Vettiga. Jag svär! Hela USA verkar städa sina hem med sprayflaska och hushållspapper. Har de hört talas om Wettex? Nej, uppenbarligen inte. Dåligt!

4. Tvättmaskiner. Det finns tre program; cold, warm och hot. Men vad betyder det? Ingen aning, för inte nog med att det är superotydligt så är det olika eftersom tvättmaskinen inte värmer upp vattnet utan bara tar det ur varmvattenkranen och späder det till "rätt" temperatur! (Egentligen ville jag fetstila allt från och med "eftersom".) Vanligtvis kommer tvätten ut likadan som när man laddade i den, fast blöt. Dåligt!

3. Grönsaksbuljong. Man är i affären. Man letar buljongtärning. På någon random hylla bredvid... ja, andra saker (butiksupplägg kräver en egen bloggpost) hittar man Knorr. Toppen! hinner man tänka. Kött. Kyckling. Och - tomat. Seriöst? Tomat? VEM köper tomatbuljong? Och HUR ska man kunna leva sitt friktionsfria i-landsliv utan grönsaksbuljong? Nä. Dåligt!

2. Heltäckningsmatta. Ja, du läste rätt. Denna vidriga, smutssamlande vederstyggelse till uppfinning är omåttligt populär. Ibland tar den över hela hem. Hos oss håller den sig fortfarande i sovrummen (vilket är fullt tillräckligt om du frågar astmatikern) men väntar på att erövra fler rum, det är jag säker på. Det går ju för guds skull inte att hålla den ren. Dåligt!

Så har vi då kommit till listans inte så stolta segrare. Och här kan vi verkligen säga att the winner inte alls takes it all. Låt mig presentera:

1. Toapappret! Det är florstunt och uselt och beroende på sort sitter man antingen med fingrarna i arslet eller också har man papperstussar i hela södra Thailand. Den variant som stoltserar med "Strong!" eller till och med "Extra strong!" är lika kul som att åka skinnkälke (Jo, du fattar vad jag menar.) nerför ett grustag. Jättedåligt!

Så hur är livet i Sverige?

Upp tidigt lördagen den 13:e för att köra till Fishermans Wharf där vi skulle bli upphämtade av Salty Lady. Åtta timmar till sjöss och stora förväntningar på att få se val. Som vanligt var morgonen dimmig. Alla mornar har hittills varit mulna och det är tydligen det vanliga här. Denna morgon var alltså inget undantag. Eftersom Fishermans Wharf ligger i själva bukten fick vi passera under Golden Gate Bridge på väg ut. I dimman så blir bron ännu mer magisk och enligt skepparen fick vi nu uppleva något som 99 % av de som bor i Bay Area aldrig har upplevt: att passera under bron.

Vi var många förväntansfulla som stod där i småbåtshamnen och väntade, i varierande val av kläder. Vi hade blivit rådda att klä oss varmt och vattenresistent, så vi körde underställ, regnjackor och gummistövlar. Vi hade även med ombyte. Men andra körde sandaler, en del långärmad t-shirt... Vi frös iaf inte och jag tror vi hade valt hyfsat, men alla är ju olika. Redan när vi vid uppropet hade avslöjat att vi var från Sverige fick vi gratulationer för att Sveriges damer hade slagit ut USA ur den olympiska fotbollsturneringen, samt att en familj på plats hade svenska rötter från Örebro. Familjen Nordholm.

Eftersom valsafarin arrangerats av Oceanic Society så hade vi en väl insatt guide som lade lika stor vikt vid det övriga djurlivet vi skulle få uppleva. En kort genomgång om områdets geografiska förutsättningar, om vad man kunde tänkas hitta var och sedan fick vi gå ombord. Vi var lite oroliga inför resan att Loke skulle nekas då de hade en strikt policy med att man var tvungen att vara 10 år och äldre för att följa med. Detsamma gällde flytvästtvånget för minderåriga, men det visade sig att båda reglerna hade förhandlingsutrymme. Ingen frågade om Lokes ålder och ingen tvingade någon ha flytväst. "Hittills har vi inte förlorat någon". Salty Lady var en inte så stor båt och det fanns endast begränsat med utrymme att sitta inomhus. Det serverades heller inget på båten, så alla hade med sig matsäck. Gratis kaffe och te fanns det iaf, vilket gladde de vuxna i familjen.

Stilla Havet är ju inte så himla stilla va, så efter bara nån timmes körning gungade det rejält och delar av passagerarna hängde över relingen med huvudena först. I vår vikinga-familj var det där med sjösjuka förstås inget problem så glada stod vi i fören och hoppades på att få pricka de största vågorna. Plötsligt ropade en tant bredvid mig "Där! Det var en!" fast på engelska då och jorå, där va're val! Vår första! Sedan såg vi en fem-sex till på olika ställen under resan och det var faktiskt lika fantastiskt varje gång. Först ett sprutt, sen lite splash och så - val! Mest såg vi rygg och lite olika fenor. "Våra" valar var inte så sugna på att hoppa tydligen. En kom riktigt nära båten och vi såg den öppna sitt enorma gap för att mörsa i sig ett rejält gäng krill. Otroligt häftigt! Båten som ju kom från en seriös naturorganistion, hade restriktioner om att aldrig köra närmare än 100 yards för att inte störa djuren, men som kaptenen sa: "Valarna har tydligen inte läst samma regler som vi, så ibland kommer de närmare än så."

Vi gjorde ett stopp vid Farallon-öarna för att titta på djurlivet där, men vi fick inte gå iland. Kanske lika bra för stanken var fruktansvärd! Om det nu var fågelbajs, fiskrester eller sjölejonens dåliga hygien låter jag vara osagt, men såhär i efterhand kan man tänka att vi kanske borde ha väntat lite med matsäcken. Å andra sidan låg vi hyggligt stilla, så... Det är svårt att beskriva Farallon-öarna. Kargt. Ödsligt. Ändå fullständigt översållat av liv. Det finns hus också. Det har varit en plats där man jagade sälar för skinnets skull, men nu är det istället en forskningsstation där, så både ett arbetshus, två bostadshus och ett antal "spaningslådor" fanns utspridda över de höga klipporna. Först såg man alla fåglar. Galet mycket fåglar! Ljusa bergssidor fulla av svarta små kroppar. Sen noterade man att de där fåglarna lät väldigt konstigt. Liksom "ååånk, åååånk, ååånk" på nåt vis. Lite som sälar faktiskt. Och i det läget började väl ögonen vänja sig, eller övertygas av öronen eller något, för då sjönk det liksom in att, herregud, alla de där gulbruna klipporna är - sälar!! Fast sen (när en mer insatt person ur besättningen trädde fram) visade det sig att det var sjölejon. Alldeles fullt av guldbruna, stora sjölejon! På en annan del av ön, fast egentligen en egen ö, avskuren med ett litet sund, var sjölejonen istället svarta. Det visade sig vara säl. Pälssäl. Den utrotades nästan från ön av ryska pälsjägare vid förra sekelskiftet och fram till dryga mitten av nittonde århundradet, men är nu tillbaka i full kraft!

Förutom sjölejon och pälssälar och knölvalar såg vi en mängd olika fåglar. Coolast var lunnefågel, albatross och pelikan som inte alls är vit. Jävla Rasmus Nalle.