Allt är större. Allt. Och bättre. Starkare, tjockare, längre. Älska Texas!

Thanksgiving. En finfin högtid. Man umgås, äter och dricker. Och så ska man vara lite tacksam. Som om det vore ett problem, med de förutsättningarna! Vi firade vår första Thanksgiving någonsin i Texas. Fast Maths är något av en veteran nu, så för hans del var det det tredje firandet genom tiderna.

Det började redan i måndags med att jag messade Lokes fröken och sa att jag skulle sjukanmäla honom dagen därpå, för att spara oss några hundra dollar på flygbiljetter. Hon lovade att inte skvallra och önskade trevlig helg.

På tisdagen ringde jag Ms Brenda (länken mellan rektorn och gud) på the Office och jag hörde att hon inte trodde mig. Eller så var det bara mitt dåliga samvete som spökade. Vi flög till Houston och bytte flight där. Allt gick hur smidigt som helst. Vi kom fram, hämtade hyrbil och anlände Elm street i Georgetown vid halv åtta sådär.

Efter middag och snack/lek (beroende på ålderskategori) blev det hopp i säng. Jag var helglad över att orka ända till halv elva! (På grund av tidsskillnaden. För oss var den bara halv nio!)

Onsdagen åkte vi och tittade på fina ställen. Först Mount Batten där vi hade fantastisk utsikt över Colorado River (tydligen inte DEN Colorado River, men ändå.) Runt stränderna låg kåkar stora som halva Arjeplog. Till och med båthusen var större än huset vi hyr här. Men, konstaterade vi som så många gånger förr, pengar och smak går verkligen inte alltid hand i hand. Vyerna var dock enormt fina och flera bröllop var på gång på platsen. Grabbarna parkourade och vi gamlingar strosade ner längs floden. Alla utom Lisa som var hemma och förberedde torsdagens kalkonmiddag.

Bilder och text kommer lite huller om buller här, men ni ser mellanlandningen, floden, "kusinerna" (vi orkar inte räkna ut vilket led det egentligen är, så vi är alla "kusiner") och Lisa med alla fantastiska rätter.

Resten av bilderna är fall-pekannötterna (säkert 1-2 kilo!) ett jättekul ställe där grabbarna spelade laser tag (laser dome typ) och där ett rymdskepp kraschat rätt in i väggen och lite av den härliga julpyntningen inne i Georgetown.

Så var det då torsdag och dags för - trumvirvel tack! - Thanksgiving dinner! Eller ja, först var det flera timmar till med förberedelser för Lisa och traditionell football-match mellan deras gata och en annan. Tyvärr kom bara vår familj och en annan från samma gata så det blev mest lite vänskaplig soccer. Men SEN var det dags!

Pater familia skar förstås upp kalkonen vid bordet. (För första gången någonsin och bara för att den svenska familjen krävde hypertraditionellt förfarande, ska tilläggas.) Barnen tindrade och allt var toppen. Ja, utom att Loke vägrade titta på "den stackars kalkonen" till en början. Det gick över sen.

Det var flera sorters aptitretare och egg nog och kalkon med stuffing, sötpotatismos, potatisgratäng, haricot vertes och sås och en annan sås med färska tranbär och så avslutade vi med pumpapaj, vispgrädde och syrgas. Nej, det sista var ljug. Fast jag kunde knappt andas av mättma, så det hade varit på sin plats. Jösses vilken härlig måltid! Och Lisa hade gjort rubb och stubb från grunden. Mycket imponerande.

Här är lite bilder från vår kanalpromenad och thanksgiving-sportande.

Sen var det bara en dag kvar i Texas. De är så himla trevliga och mysiga så tiden visslade verkligen iväg.

Det var ju Black friday när vi var där och Loke som håller på att skaffa sig en ny stil ville köpa en jeansskjorta. Vi hittade på Levi's outlet och efter typ en hslvtimmes köande var alla skittrötta på shopping så vi gjorde nåt mycket roligare. Vi åkte till The Cathedral of Junk!

Heeeeelt fantastiskt! En snubbe som byggt en kyrka av skrot. Andras skräp. Hela tiden växer den, förändras, förnyas. Just nu är den tre våningar hög och det är olika mystiska vägar till varje våning. Inuti är den uppbyggd i olika färgteman och det går bara inte att se allt som finns i den.

Efter det blev det ovan nämnda laser tag för mansavdelningen av familjen och vi förtjusande små kvinns åkte till Uncommon things, en enorm och härlig second handaffär. Där såg vi bland annat uppstoppade hermeliner som bet ihjäl varandra, gamla pottor med lock, en plansch med en tecknad fladdermus till det facila priset av 150 dollar och så julbocken.

Sen sammanstrålade vi med de andra på Broken Spoke för middag.

Det var en traditionell dance hall där både Dolly Parton och Willie Nelson har uppträtt. Kanske dansades det line dance under tiden. En av servitriserna var typ 75 och jag hann tänka "stackars människa, en sån där working poor som man hört talas om" innan jag fattade att det var fru-delen i det äkta par som startade stället och har drivit det sen dess!

Ja, sen var det tyvärr dags att åka hem. Klockan ställdes på 03.30 och på grund av tidsskillanden landade vi redan 07.57 efter nästan fyra timmars flygning.


Avslutar med en bild på oss alla på ett klassiskt ställe där vi mörsade i oss floats, milkshake och chokladpaj som om det gällde livet. Mmm!

Från vänster till höger är vi:
Nikko, Teo, Francis, Lisa, jag, Loke och Maths.

Jag plockade fallfrukt idag. Pekannötter! Håll med om att det är exotiskt? Men våra Texas-släktingar var inte alls så impade. Glada, men inte imponerade. Den enes vardag...

Strax innan Petra skulle komma hit började en av mina visdomständer krångla. Övre höger för att vara exakt. Det blev lite bättre med intensiv tandvård: tandtråd och flourskölj. Men man anade att det var lite konstgjord andning. Tillslut beställde jag tid för undersökning hos Michael Doucets mottagning vid El Cerrito Plaza via rekommendationer. Det bokade jag i onsdags och då slutade tanden att krångla. Men den lätta gick jag inte på, utan åkte dit i morse med den bunt av papper som behövdes (surprise surprise). Damen i receptionen menade att amerikaner inte alls gillade papper.
- It's the government, hävdade hon. Jag är böjd att hålla med. Jag blev mycket väl mottagen och blev hjälpt av tandskötare Francisco, som först röntgade mina tänder i en rolig apparat, sedan tog blodtrycket på mig tre gånger. Mitt blodtryck var mycket bra sa han. Sedan kom tandläkare Doucet och vi tittade tillsammans på röntgenbilden som kom upp på dataskärmen som hängde ovanför tandläkarstolen. Det var hål i visdomstanden visade det sig. Men tanden hade erupterat rätt mycket så det skulle vara en ganska enkel match menade han. Vi lägger bedövning och sedan när den tagit borde det ta cirka 6-7 minuter att få ut den. Lät ju bra, jag passade på att gå på muggen medan vi väntade på att bedövningen skulle ta. När jag kom åter så tog Francisco blodtrycket på mig igen. Det var fortsatt bra. Doucet satte igång. Sedan var det klart. På mindre än en minut hade han lirkat ut tanden och fick en bit förband att sätta för hålet. Francisco tog mitt blodtryck som nu var något högre och sedan gick jag för att betala. $720 fattigare gick jag till chokladbutiken innan jag for hem. Förhoppningsvis täcker vår försäkring kostnaden. Vid halv fem ringde telefonen och det var Francisco som undrade hur jag mådde och om det var något jag undrade över. Nä, sa jag, jag mår toppen och det har slutat blöda. Utmärkt, sa Francisco och bad mig återkomma om det var något jag var orolig över. Han frågade dock inte om mitt blodtryck. / Maths

Utflyktsdag i ösregnet. Inte vad vi hade önskat riktigt, men ärligt talat, det blir inte direkt mindre tjusigt för att det regnar. Jag är fullständigt betagen av naturen här. Fullständigt.

Idag tog Maths jobbrumskompis Jackson och hans fru Katherine med oss på tur till Armstrong Redwood Preserve och så lunch och hemfärd längs kusten. Det är så makalöst finyt att efter varje kurva, varje backe, måste man utropa "Åååååh!" och "Woooooow!" och jag får liksom inte nog. Det går inte att tröttna. (Om man inte är nästan tio och hellre hade spelat fotboll.) Eller som Maths sa: "Det är fantastiskt. Sen blir det lite mindre fantastiskt och sen blir det fantastiskt igen innan det blir superfantastiskt och så där håller det på." Sant.

Eftersom Jackson och Katherine är naturfantaster och supersnitsiga på fåglar och annat och vi hittade svamp i redwoodskogen, så frågade jag: "Are you into mushrooms too?" Varpå båda mycket snabbt och mycket kort utbrast "No!" Ok, tänkte jag och kände mig lite dum och fortsatte kolla på svampen med Loke. Då kom Katherine fram å ba: "Oooh! THAT kind of mushroom." Snacka om missförstånd, ha, ha!

Vi tog lunch på ett ställe med utsikt som fick en att gå totalt i spinn. Det var precis ovanför stranden. Sjölejon/sälar guppade nedanför och hundratals fåglar fladdrade hit och dit, landade, fladdrade. Landade. Som en enda levande, men löst sammanhållen kropp. Havet var vilt och dramatiskt och jag åt ett ostron. Det kan ha varit mitt första någonsin. Om inte jag och Petra fick det i någon skaldjursexcess en gång? Det smakade fiskigt och salt och både angenämnt och lite läbbigt på samma gång. Fast att det skulle vara som en klump snor håller jag inte med om, det var förvånansvärt mycket kropp för en så liten rackare.

Bilden helt i mitten är utsikt från restaurangen och det i mitten längst ner är vi fem inuti ett redwoodträd!

Vi kom hem lite senare än tänkt så vår middagsgäst för kvällen fick ingen efterrätt! Turligt nog tog han med sig choklad som vi hetstryckte efter den helsvenska tacofredagen. (På en lördag! Näe! Vad ska folk säga?) Och det var sista gången vi hann träffa Daniel innan vi åker hem till Sverige igen, så nästa gång träffas vi i Stockholm. Kram på dig raring!

Lokes skola skulle göra en field trip idag och jag anmälde mig som medföljande förälder för flera veckor sen. Egentligen bara för att få åka amerikansk skolbuss. Både Loke och jag såg mycket fram emot att få göra det så när informationsbrevet kom ut i måndags och jag insåg att vi skulle gå till fots ville jag hoppa av. Men det hade ju varit taskigt så jag bet ihop och Loke hade förstås inget val. Han stackarn fick dessutom göra matteprov innan det var dags att gå. (Jag är glad att slippa. Till och med den som är nio tycker att jag suger. "Mamma, det är faktiskt ingen idé att du försöker hjälpa mig med matten. Du är för dålig.")

Ja, men sen blev det iallafall rätt bra fast vi inte fick åka skolbuss. Själva field trippen var att se Cal Bears basketdamer spöa skiten ur motståndarna. Efter en lite tråkig inledning där Cal Bears låg under med 1-12, hämtade de upp rejält och vann med typ 65-56 eller om det var ännu mer. Kommer inte riktigt ihåg när det blir sådär mycket siffror. (Se sista delen av stycket här ovan.)

Vi tjoade och hoade och viftade glatt med pompomerna som delades ut innan match. Och så käkade vi medhavd macklunch. (Ingen tappade någon tand idag.)

Det var förbjudet att köpa snacks eftersom det blir orättvist om vissa inte kan eller får köpa. Jag tycker det är helt ok på ett skolevent. Men en pojke i gruppen jag var ansvarig för försökte ändå hala fram plånkan för att skaffa sockervadd och då blev jag sådär tråkig och förstörig och sa att det fick han inte, så nu tycker han att jag är en ond mamma. Utländsk och ond och pratar jättekonstigt. Maths kom på en ny och jättebra dokusåpaidé: Evil swedish mom. Snart i en tv nära dig! Se mig tillrättavisa, näpsa och korrigera med fast och skrovlig hand, alltid med en snärtig, men dåligt uttalad, kommentar på engelska.

Och just det! Plötsligt var Ms G. Lokes lärare, uppe på golvet i en hela-havet-stormar-basket-tävling. Hon borde ha kommit tvåa efter läraren som helt uppenbart själv var basketspelare, men fulfintades ut av gammlärare med psykoflin. Dåligt! Det var självklart inte en lärare från Lokes skola, ånej. Säkert kom fuskekärringen från någon av ligistskolorna nere i Oakland.

Igår var dagen det hände. Loke tappade två tänder inom loppet av några timmar. Den första tuggade han fast i lunchmackan och den andra fick jag plocka ut under stort ståhej. Den nya tanden har varit uppe ett tag, men gamlingen ville inte släppa greppet riktigt så det har varit svårt att borsta riktigt bra.

Ut kom den till slut och nu har han hunnit tappa fem tänder här i USA. Totalen har vi tappat räkningen på. Och som sig bör kom tandfén på besök i natt (Eller om det är tandmössen här i USA?) och lämnade fem dollar. Tandfén hade ingen växel.

Till frukost var det inte helt lätt att tugga. Vi får väl se hur länge han står sig på Bricanyl, smoothie och banan.

Ingen av er har väl missat att vi har världens härligaste trädgård här, men har jag berättat att vi har en trädgårdsmästare också? Jominsann! Oftast ser vi inte till henne, utan märker bara att tunnan för växtavfall är full. Det har dock hänt att vi stött på henne.

En gång sa hon att vi var tvungna att plocka äpplena och en annan gång sa hon att apelsinträdet var citroner. Hon är lite den stränga och opålitliga sorten. En annan gång berättade hon glatt att hon klippt ner de där envisa kvistarna över verandan. De som vi hade jobbat hårt med att få att växa ihop till ett valv.

Trots allt är vi glada över att ha en alldeles egen, levande liten trädgårdsmästare, som pysslar och fixar och ordnar till.