Sista morgonen i La Jolla. Jag och min handväska. En dykinstruktion. En surfskola. Några måsar. Högvatten. Snart dags att få igång barnen och hitta en frukost. Vi drar mot Anaheim.

04.20 ringde klockan och vi jagade upp motvilliga, trötta barn för ett nytt försök att flyga helikopter över Grand Canyon. Först hann vi bli oroliga när aldrig bussen kom för hämtning, sen kom den och vi lugnade oss. En timmas resande för upphämtning av andra och så var vi framme. Och började vänta. Och vänta. Och... sen blev det inställt. Igen. På grund av dimma.

Besvikelsen var enorm, men vädret rår vi inte över. Turligt nog fick vi total återbetalning utan knot och till en bättre dollarkurs än när vi köpte biljetterna, men det känns ändå som en klen tröst.

Efter stadig frukost på hotellet packade vi ihop oss och rullade vidare mot San Diego. Det blev många timmar i bil och mycket öken. Platt öken, öken med berg, sandöken och till och med en tumble weed. Precis som på film!

Framåt halv sju var vi framme och incheckade på värsta lyxhotellet! (Tycker vi då som inte är så bortskämda. En skrubbtvål på ett snäckformat fat och stranden på andra sidan poolen så är vi nöjda.) Vid det laget kändes det helt surrealistiskt att vi 12 timmar tidigare stått på flygplatsen i Boulder och hoppats på att få komma iväg till Grand Canyon.

Idag regnade det i Las Vegas, vilket det nästan aldrig gör. Vi hade masat oss upp i ottan för att få åka helikopter över Grand Canyon, men av det blev intet. Besvikelse är väl ett milt ord i sammanhanget, men vi har bokat om till imorgon bitti, fast turen innan. Då blir vi hämtade 5.00 am (!) istället för 7.00 am. Vi hoppas på bättre väder än idag.

Istället så gick vi på neonmuseet, vilket är ett utomhusmuseum, som antagligen gör sig bättre i mörker än i mulet dagsljus, men det var kul ändå. Det är en neonskyltarnas begravningsplats med skyltar från 1920-talet och framåt. En mycket kunnig och intresserad guide vid namn Mitch visade oss runt och kryddade det hela med historier om Rat Pack och Elvis. När han själv kom till Las Vegas 1982 fanns en show för $18 där det ingick middag. Den som uppträdde var Tina Turner. Han gick aldrig.

Senare på kvällen tog vi en repa längs strippen och tittade på neonskyltarna som är aktuella nu. Det är både ballt och kul att de fullständigt går all in! Så nu har vi sett pyramider, sfinxen, eifeltornet, frihetsgudinnan (med berg och dalbana) samt det antika Rom. Allt på en gång!

Vi lämnade Corral Creek efter en riktigt konstig frukost bestående av - socker. Det fanns sötade flingor, sötad gröt, juice och plastförpackade wienerbröd. Perfekt inför en lång dag genom öknen.

Bilen fyllde vi upp på nästa konstiga ställe. Först en helt tom och lite halvmörk mack. Men öppen. Sedan plötsligt en gubbe som inte svarade på tilltal. Eller ja, inte förrän Maths kom. Tur att vi inte bara var såna där utan snopp som försökte tanka för då hade vi inte kunnat få nån bensin. Sen kallade han Margita för Sir och sålde leksaksrevolvrar som gav elektriska stötar.

Till slut var vi på riktig rull iallafall och växlade spikraka vägar genom totalt platt ökenlandskap med snirkelsnorkel upp- och nerför berg. Även idag luktade det bränt om bromsarna.

Genom öknen såg vi konstiga palmkaktusar som var Joshua trees och coyotes och berg i alla tänkbara färger. Från blekaste beige till klart turkost, randiga, skiviga, snöklädda och allt möjligt annat. Det är svårt att beskriva landskapet. Fantastiskt! Otroligt! Herregud! Räcker liksom inte till för att beskriva hur häpnadsväckande vackert det var. Och fotona visar förstås inte ens en liten, liten pyttebit av hur himla fint det är på riktigt.

Mitt i öknen mötte vi en cyklist. Ensam. I öknen. Asså hallååå! Vi som just hade pratat om hur eländigt det måste ha varit då, förr, när inga vägar fanns utan det var häst som gällde. När man kämpat sig upp för en bergstopp bara för att konstatera: "Jaha. Det var en till." Och då hade man ändå hästen.

Framåt sen eftermiddag kom vi fram till dagens mål: Vegas! Från en vidunderlig natur med spektakulära vyer till ett spektakulärt vidunder. Ljusen, trafiken, tragiken, förtrollningen. Vi bor på Circus Circus. Det är lite som en egen stad med åtskilliga butiker, restauranger och förstås casino. På plan 2 ligger hotellets nöjesfält med två berg- och dalbanor plus åtskilliga andra attraktioner. Och vad vore hotell Circus Circus utan en egen cirkusshow? Ingenting såklart, så varje halvtimme drar showen igång.

Det har verkligen varit kontrasternas dag. Spikraka freeways, serpentinvägar genom bergen, galet fin natur, galet onaturlig stad, från fleecejacka till högklackat, mil efter mil utan ett enda hus och sedan hotell som vräker sig med extravaganser och överdåd. En dag full av intryck.

Dag två på vår road trip började med en trevlig amerikansk frukost på Woods Creek Café i Jamestown. Därinne var allt i kossatema. Även den stora svärdfisken på väggen var kossamönstrad. Olika varianter av pannkakor, bacon, home fries och biscuit med gravy åts med stor aptit. Stället skröt med att ha världens bästa varma choklad och bra måste den ha varit, Elmo svepte sin!

Mätta och belåtna for vi iväg söderut. (Nåja, ibland blir det lite spänd stämning när man är 7 pers i en liten bil) Solen sken, men det är kallt i Kalifornien just nu. De senaste tre morgnarna har vi fått skrapa rutor. Efter ett tag kom vi ut på motorvägen och vi drog mile efter mile. Förbi enorma odlingar av russin och vin och mandlar, så om ni undrar var glöggen växer, så är det här. Men säga vad man vill, motorvägar går ju fort (70 mph), men kul är de inte. Efter att vi stanna och ätit mexikansk lunch i Pixley (!) så bestämde vi oss för att ta en alternativ väg till Kernville, som var vårt nästa mål. Vi bestämde oss för att snirkla oss dit på småvägar istället, det verkade roligare. Och jösses vad fint det var i de här södra delarna av Sierra Nevada! Långsamt segade vi oss uppför serpentinvägarna: 3000 fot över havet, 4000 och tillslut 5000 meter. Inga räcken någonstans och raviner rätt ner i dalgångarna. Högst upp var vägen isig och det låg snö i vägkanten. Vinterdäck är inte riktigt något amerikanerna vill ta till sig, så det gällde att ta det försiktigt.

Tillslut började det slutta nedåt igen och då fick vi alla lock i öronen istället innan vi kom ner i dalgången och fram till Kernville. Staden tycks mest leva på sommarturisterna, för det är ganska tomt här på hotellet i Corral Creek. Inte heller här tycks isoleringskonsten ha slagit igenom, värmesystemet slår igång var 5e minut. Kvällsmaten intogs på Sheryl's Diner, men vi var lite besvikna, inte på Sheryl, men på att den italienska restaurangen var stängd, det blir lite mycket amerikansk husmanskost. Imorgon far vi genom Death Valley, på väg mot Las Vegas! /Maths

Idag började vår roadtrip genom Kalifornien. Vi tog vårt pick och pack (dvs allt utom fyra stora resväskor och en gitarr som vi lämnat hos familjen Sandberg-Jörgensen) och sa farväl till vårt gulliga, men ack så dåligt isolerade hem sedan 5 månader och for mot Escalon. Varför det undrar ni säkert, det är ju en liten håla mitt ute på ett platt fält? Jo, där i Escalon, i hörnet Sexton Road och Arthur Road föddes en liten pojke 1915 som fick namnet Herbert och sedemera blev min farfar. Hans pappa Malcolm hade köpt gården och dit kom sedan Hilma 1912, efter att hon missat Titanic, till vilken hon hade biljetter. Idag finns inte så mycket att se, men tomten har styckats upp i 4 mindre, originalhuset är borta, men ladan står kvar. Ingen var hemma när vi kom dit, men vi såg oss om ändå.

 

Sedan for vi vidare till Jamestown, en järnvägsstad sedan guldruschens dagar. Fina västernhus utefter mainstreet och förstås julpyntade.

Innan solen gick ned for vi till Columbia, en guldruschstad som bevarats som museum. Jättefina butiker på huvudgatan och vi tog chansen att åka diligens. Det var tur att de tog betalt innan. Precis när vi kontemplerade hur jobbigt det vore att åka en sån där i 25 dagar från New York City till San Francisco och Safira sa att sådana här brukade ju bli rånade, så stod han där: rånaren! Han verkade dock ha en dålig dag på jobbet, så efter en stund så fick vi åka vidare!

Kvällen avslutades med pizza på hotellrummet efter att Anna och jag kollat stan by night och baren på Willow Steakhouse./Maths

[Bild]

[Bild]

Ni är inte bortglömda kära vänner. Det är bara väldigt full rulle här just nu. I fredags en fullständigt hjärtskärande skolavslutning för Loke där både han och jag grät floder. Direkt från skolan till flygplatsen för att möta svärföräldrarna, Safira, Elmo och Maths som väntade evighetsväntan på oss i den tråkiga biluthyrningsladan där caféet stängde 14.00 Bilen var bokad i mitt namn så Maths fick inte hämta ut den. Efter många och tjorviga turer fick vi till slut ut bilen - i Maths namn...

Lördag och söndag har familjen hunnit med en del sightseeing medan jag har fixat klart det sista med packning och i huset. Nu är det ok, men igår var det bara ett enda jävla virrvarr av saker och väskor och burkar och jox. Fy för flytt! Vi får iallafall förvara en del väskor hos vänner så vi slipper släpa med allt på road trip genom södra Kalifornien.

Så, om några timmar är det dags att lämna vårt fina hus här och bege oss ut alla sju i jätte-Toyotan vi hyrt. Första stopp blir Escalon där maken och svärfar har sina rötter. Mer om detta senare.

Vi hörs!

En del kaffe har vi druckit.

De fyra jätteväskor vi lämnar i Berkeley tillsammans med gitarr och lite annat.

Lokes sista dag i skolan började som den slutade: i solen utanför klassrummet, med gråtande mamma på skolgården.

Då: en peppad Loke som längtade, men var nervös.
Nu: en superledsen Loke som inte alls vill åka hem.

Lunch i Berkeley. Skönt i solen, men annars kallt.