Ja, så lossnade proppen och plötsligt får ni TVÅ inlägg på en dag. Amaaaazing! Och det här inlägget kommer sig av att det idag, den 9 december, inte bara är Anna-dagen och dags att lägga lutfisken i blöt, utan även på dagen en månad tills jag och Maths är tillbaka i vardagen på respektive jobb. Iiiiiik! Skolan börjar också då, men självklart inleds terminen med studiedag.

Med 10 dagar kvar till road trip och en månad kvar till allvaret kanske det är läge för listor? Ja, vad kul att ni håller med! Här kommer då - utan inbördes ordning - vad jag kommer och inte kommer att sakna med livet i Berkeley.

Saker jag inte kommer att sakna:
Hemmafrulivet! Det var faktiskt inte alls så kul som jag trodde och jag längtar efter jobbstimulans och arbetskamrater.
Toapappret...
Att stå i kö. På posten, på affären, överallt. Folk som inte lever på dricks jobbar otrooooligt långsamt. Och ineffektivt.
Corn dogs.
Hemlösheten och eländet vissa lever i.


Och så saker jag kommer att sakna:
Våra magiskt långsamma morgnar!
Matutbudet.
Posteservicen.
Klimatet.
Huset och trädgården. Och kaminen!
Folk vi lärt känna.
Kökskranen med utdragbar slang.
Lokes skola. Ambitionerna, atmosfären, aktiviteterna.
Att de flesta är så himla trevliga.
Cookie butter.
Naturen. Den är oslagbart vacker överallt!
Dollar tree.

Hej govänner! Ber om ursäkt för det alltmer sporadiska bloggandet. Det är väl lite så att det inte känns som att vi har så mycket nytt att berätta och ni vet redan ganska mycket om vårt vardagsliv. En sak som vi inte har pratat om är iallafall posten. Det ska vi ändra på nu.

Många saker är ganska u-landiga här jämfört med i Sverige. Värmesystem, kontokortsanvändandet och det tidigare nämnda toalettpappret till exempel. Det finns dock en gren där Sverige ligger hästlängder efter och det är postgången. När Postnord har en svinn-marginal på typ 1 försändelse av 10, delar ut det som blir kvar högst sporadiskt, närmast slumpmässigt trycker ner brev och räkningar där det finns en brevlåda oavsett om namnet på brevlådan stämmer överens med det på kuvertet, osv, så har vi Mr Nitisk som vår postis.

Han kommer i ur och skur, alla dagar utom söndag. Om så klockan hunnit bli halv elva på kvällen så ska posten lämnas! Ut ur mörkret kommer vår brevbärare med ljuset (han har en pannlampa eftersom det knappt finns nån gatubelysning här) och så hör man smällen av brevlådans lock när det slår igen. Hurra!

En kväll när det regnade som tusan och han kom först efter tio så tyckte vi lite synd om honom och så började vi ställa ut påsar med lite gott då och då. Det kan vara lite godis och en frukt, kakor, bullar och sånt. När vi bakade saffransbullar fick han det och till Thanksgiving fick han öl och chips. Klassisk Thanksgiving-föda.

Och så en kväll fick vi ett kuvert adresserat endast till "2215 McGee". Det var vår fina postman som lämnat julkort med en väldigt rar hälsning inuti! Ja. Honom kommer vi att sakna särskilt mycket när vi kommer hem till det svenska, sönderfallande postväsendet.