Miss G frågade om jag möjligen hade tid att komma till Lokes klass och prata lite om vikingatiden och det ville jag förstås. Sista lektionen på eftermiddagen på måndagen pratade vi vikingar och barnen kände till både det ena och det andra. Jag började med att baskunskaper som: var kom vikingarna från, när var vikingatiden, vart reste de. Jag visade också bilder från vikingaskeppet Harald Hårfagres resa till Nordamerika i somras, det var uppskattat.  

Expeditionens spännande resa kan ni läsa mer om här: http://www.drakenexpeditionamerica.com/. Barnen var lite splittrade efter en lång dag, men jo, en del mytologi kände de till (de flesta tycktes ha sett Avengers). Men det som mest fängslade var att skriva med runor! Jag gav dem en nyckel och ett hemligt meddelande som de skulle lösa. Sedan skulle de skriva ett meddelande till mig eller till någon kompis. Joey skrev ett till mig, med instruktionen: "Don't read it out loud!" Tror jag det när jag läste: FUCK THIS SHIT. :D Konstigt nog verkade han tycka att runskrivande var kul, så jag vet inte vad han menade med det. Finlay skrev för glatta livet och hans mamma skrev sedan till mig att han hade fortsatt hemma. Bland annat hade han skrivit "I love you" till henne i runor! Han hade också berättat att "Loke's dad is an expert!" Tydligen fortsatte runhysterin i flera dagar och några av barnen skapade även ett eget alfabet. Loke tyckte bara att det var lite pinsamt till en början, men det gick över sedan./Maths

Så har det då äntligen hänt. Drömmen har slagit in. Decemberbarnet har haft sitt första utomhuskalas! Visserligen i hällregn, men det var iallafall 17 grader ute och ingen verkade ha nåt särskilt emot att bli genomvåt.

Det var fotbollslaget plus bästisen från klassen och några syskon och föräldrar som var inbjudna och det blev fullt drag i vårt lilla hus. Först lite spagetti och köttfärssås och sedan fika med svenska chokladbollar, innan det äntligen blev dags att gå ut med fot- och basketbollar i högsta hugg.

Vi vadade genom floder och sjöar och när vi kom fram till parken var alla genomvåta! Det blev faktiskt himla kul trots ösregn och Loke fick en massa trevliga presenter och alla var glada. Nästan hela tiden.

Ja, så lossnade proppen och plötsligt får ni TVÅ inlägg på en dag. Amaaaazing! Och det här inlägget kommer sig av att det idag, den 9 december, inte bara är Anna-dagen och dags att lägga lutfisken i blöt, utan även på dagen en månad tills jag och Maths är tillbaka i vardagen på respektive jobb. Iiiiiik! Skolan börjar också då, men självklart inleds terminen med studiedag.

Med 10 dagar kvar till road trip och en månad kvar till allvaret kanske det är läge för listor? Ja, vad kul att ni håller med! Här kommer då - utan inbördes ordning - vad jag kommer och inte kommer att sakna med livet i Berkeley.

Saker jag inte kommer att sakna:
Hemmafrulivet! Det var faktiskt inte alls så kul som jag trodde och jag längtar efter jobbstimulans och arbetskamrater.
Toapappret...
Att stå i kö. På posten, på affären, överallt. Folk som inte lever på dricks jobbar otrooooligt långsamt. Och ineffektivt.
Corn dogs.
Hemlösheten och eländet vissa lever i.


Och så saker jag kommer att sakna:
Våra magiskt långsamma morgnar!
Matutbudet.
Posteservicen.
Klimatet.
Huset och trädgården. Och kaminen!
Folk vi lärt känna.
Kökskranen med utdragbar slang.
Lokes skola. Ambitionerna, atmosfären, aktiviteterna.
Att de flesta är så himla trevliga.
Cookie butter.
Naturen. Den är oslagbart vacker överallt!
Dollar tree.

Hej govänner! Ber om ursäkt för det alltmer sporadiska bloggandet. Det är väl lite så att det inte känns som att vi har så mycket nytt att berätta och ni vet redan ganska mycket om vårt vardagsliv. En sak som vi inte har pratat om är iallafall posten. Det ska vi ändra på nu.

Många saker är ganska u-landiga här jämfört med i Sverige. Värmesystem, kontokortsanvändandet och det tidigare nämnda toalettpappret till exempel. Det finns dock en gren där Sverige ligger hästlängder efter och det är postgången. När Postnord har en svinn-marginal på typ 1 försändelse av 10, delar ut det som blir kvar högst sporadiskt, närmast slumpmässigt trycker ner brev och räkningar där det finns en brevlåda oavsett om namnet på brevlådan stämmer överens med det på kuvertet, osv, så har vi Mr Nitisk som vår postis.

Han kommer i ur och skur, alla dagar utom söndag. Om så klockan hunnit bli halv elva på kvällen så ska posten lämnas! Ut ur mörkret kommer vår brevbärare med ljuset (han har en pannlampa eftersom det knappt finns nån gatubelysning här) och så hör man smällen av brevlådans lock när det slår igen. Hurra!

En kväll när det regnade som tusan och han kom först efter tio så tyckte vi lite synd om honom och så började vi ställa ut påsar med lite gott då och då. Det kan vara lite godis och en frukt, kakor, bullar och sånt. När vi bakade saffransbullar fick han det och till Thanksgiving fick han öl och chips. Klassisk Thanksgiving-föda.

Och så en kväll fick vi ett kuvert adresserat endast till "2215 McGee". Det var vår fina postman som lämnat julkort med en väldigt rar hälsning inuti! Ja. Honom kommer vi att sakna särskilt mycket när vi kommer hem till det svenska, sönderfallande postväsendet.

Som en del av er vet firade vi advent med att koka apelsinmarmelad. Maths gick ut i trädgården och plockade frukten och jag googlade recept. Sen körde vi! Jag försökte hävda att den var ekologisk och fairtrade, men maken hävdade att arbetarna fick för dåligt betalt! Ekologisk är den iallafall. Och närproducerad. För att inte tala om god! Dessutom fick vi en burk passionsfruktsmarmelad när vi hade fest i fredags, på frukt som Maths chef plockat i sin trädgård. Det är inte konstigt att vi gillar det här stället!

Det ser lite ut som ett ostron, men är rostad baguette med passionsfruktsmarmelad på. Mmm!

Vi fortsatte partajandet idag med en svensk julfikamingelfest hos oss. Vi ville ta tillfället i akt att samla alla trevliga människor vi har lärt känna här och vad kan vara bättre än ett minijulbord i svensk stil? När jag hade tandpetat ihop pyttesmå potatishalvor med snuttar av inlagd sill och lagt upp på ett grått fat, sa Maths lite lätt ironiskt "Å så festligt!" Ja, färgglatt, det var det inte! Men de gick faktiskt åt.

Förut de spralliga silltilltuggen hade vi gjort rödbetssallad, köttbullar, snittar med leverpastej och cornichon, glögg, två varianter av saffransbullar, mjuk pepparkaka och grönmögeloströra. Annas pepparkakor köpte vi här. Det var nog mycket utmaning att baka bullarna! Svenskt recept, amerikanska mått, konstig torrjäst och så gasugn på det. Nä, det var inga prisvinnarbullar även om de också gick åt.

Livat var det och Maths riggade svenska, klassiska julsånger på spellistan, Anika gjorde nejlikeapelsiner, ljusen brann och julstämningen stod som spön i backen!

Nu har det firats hela dagen, från smoothie-frukost med ballong och mobiltelefon via bok, pyssel, kalender, glass, restaurang, kvällstårta, cowboyboots och en massa fina födelsedagshälsningar. En mycket trött och nöjd 10-åring slocknade halv nio med presenterna uppradade bredvid sängen.

En sak som jag verkligen kommer att sakna när vi lämnar Berkeley är morgontempot vi har här. Det är som att prata Kalixmål - inget utrymme för stress.

Sju ringer klockan. Sådär tjugo över masar vi oss upp, äter frukost i godan ro och förbereder lunchlådor och annat. Både Maths och Loke behöver ju ha lunch med sig.

När vi är klara med allt hinner Loke oftast hänga en stund över skärmen innan det är dags att bege sig, sådär tjugo i nio. Vi spelar oftast Pokémon go på vägen och pratar om livet. Vid Martin Luther King Junior way/Virginia står skolpolisen så vi slänger några ord med henne innan vi går vidare.

När jag har lämnat Loke (jag får inte följa med in på skolgården längre) brukar jag oftast gå och handla. Vi har ju tyvärr ingen bil längre så jag tar kärran eller bär. Starka armar nu'rå!

Nu kom Anika! Vi hörs hörrni.