Ganska många kvällar i rad har vi hört ett skojigt litet plingande utan att fatta exakt vad det var. Tills Maths knäckte nöten - glassbilen! I full extas ylade jag "Glassbilen, glassbilen! Var är mina brallor?" och älgade ut samtidigt som jag krängde på mig byxorna. Skor och pengar hann jag inte få med mig, men jag var iallafall anständig när jag kom ut och Maths kom efter med plånbok.

Det var precis som i tecknade serier! Förutom att han inte hade skopglass utan färdiga pinnar och strutar i papper. Vi var helt uppspelta och sprallade loss med fem glassar. Notera gärna antalet. Fem.

Det var en indisk man som skumpade runt i sin lilla rosa skåpbil och månglade glassar och först trodde jag att hans brytning var så stark att jag inte fattade vad han sa, men efter ett förtydligande (eller möjligen två) och en titt på Maths ytterst skeptiska ansikte förstod jag att budskapet faktiskt gått hem redan första gången. 16 dollar. Han ville ha 16 dollar för fem pinnglassar modell 88:an! Å ja ba på klingande superengelska: "Ööh... No. We don't take them. We changed our minds."

Men jag tycker fortfarande att det är superamerikanskt och helfestligt när den kommer klingandes på kvällskvisten.