Fortfarande bilburna (Det blir en sorg att lämna tillbaka den imorgon!) passade vi på med heldagsutflykt och eftersom vi är sådana friluftspersoner blev det såklart en färd rätt ut i naturen längs highway 1. Och vilken natur! Hela norra Kalifornien är som ett gigantiskt vykort!

Eller ja, vi började i ostbutiken aka ostfabriken Nicasio Valley Cheese Company som med två av sina ostar kommit etta och tvåa i ost-SM. Amerikanska ost-SM alltså. Ost-USAM? Eller vad det nu var. De har fått pris iallafall och japp, jag vill också prisa! Man fick prova alla sorter! Mmmm! Sen köpte vi en vällagrad och rumpluktande taleggio-artad historia som jag ser mycket fram emot att sätta tänderna i!

Efter det hittade vi en ny vilda västern-stad där vi köpte med oss lite lunchmat innan vi körde vidare mot South Beach. Med vilda västern-stad menar jag förstås en rätt bred huvudgata kantad av låga trähus (saloon, sheriffkontor, syaffär och butik brukar det väl vara) och folk som går omkring i bahytt och med sporrarna på. (Det sista var ljug.)

Efter rätt många miles bland kossor, kullar och kringliga vägar kom vi så till den inte så badvänliga South Beach! Strömmar, hajar och våldsamma vågor gör att man bäst håller sig på land, men vad gör väl det när stranden är så makalöst, oerhört, galet fantastisk!

Vi lämnade vår nya sjögräs-dock-kompis på stranden och med mat i magen och sand i skorna begav vi oss vidare mot Point Reyes yttersta utpost - fyrhuset. (Tydligen känt från filmen The Fog. Tack brorsan för den iakttagelsen.) Det var en vindlande kör- OCH gångväg att ta sig dit, men åh vad fint! Och förstås dramatiskt, som hela den här delen av Kalifornien. Till slut har man sett så många svävande rovfåglar, så många fläckiga kossor, så många vindlande vägar, böljande kullar, svallande havsvikar, så man ba "Å kolla. Hav, berg, snyggt å de."

Ja, ja, här var vi fortfarande i hänförda-stadiet (No wonder!) och trippade glatt de 308 stegen plus vissa sträckor där de skippat steg och satsat på lutning istället, ner till själva fyrhuset. Glatt förträngde vi att vi skulle tillbaka sen. Det var kanske lika bra, sa hon som flåsade efter några minuters basketspel med familjen. Och ja, såklart var det en hygglig ansträngning att ta sig upp igen, men när det väl slutat flimra för ögonen och jag kunde höra ljud igen var det SÅ värt det!

Efter en fantastisk dag sitter vi nu med falafelburgare och öl från Lagunitas (som vi också hann förbi!) och är sjukt nöjda. Och lite trötta. Det där med natur tar på krafterna.