Till slut kom dagen när vi kunde gå på SixFlags, nöjesparken i Vallejo. Vi sköt upp besöket en vecka, för att det helt enkelt passade bättre och var billigare. Vi såg till att vara där i god tid och redan när vi passerade på avfarten från motorvägen såg vi att detta kunde bli bra. Höga berg-och dalbanor tornade upp sig och solen hade redan tagit sig genom det molntäcke som tycks täcka Bay Area varje morgon. På väg in på parkeringen såg vi att trots måndag förmiddag så skulle vi inte vara ensamma. Horder av familjer strövade mot ingången som snart skulle slå upp sina portar.Väl inne låste vi in några av våra persedlar i skåp och sedan tog vi sikte på Go Cartbanan. Den hade dock inte öppnat än och visade sig sedan kosta extra. Annars kostade det 46 dollar per näsa att komma in och då fick man åka allt hur mycket man ville. Inga åkband eller andra krångligheter. Istället ställde vi oss i kön till The Joker, en berg- och dalbana med Batmantema. Vi köade länge, men väl framme var det väl värt väntan. Snabb, med skruvar, men ändå ganska mjuk och inte så ryckig. Alla var glada och nöjda, även Anna som numera har blivit något av en BDB-konnäsör... Upplivade av detta gick vi till nästa bana, Superman, som var betydligt högre, med stora loopar och en låångsaam skruv högst upp. Här åkte man först framåt, men sedan även bakåt, ett tema som skulle återkomma under dagen. Kortare kö, men också kortare tur.

Varmt som tusan var det denna dag i Vallejo, iallafall för känsliga skandinaver, så nästa tur fick bli en slag flume ride, alltså en bana i vatten. Verkade först inte så kul, endast en backe, men det var rätt kul ändå och skönt att bli blöt. Jag och Loke satt längst fram, men blev inte överdrivet blöta. Sedan var det dags för lunch, typisk tivolimat: dyr och inte så upphetsande för smaklökarna, förutom grillsåsen som Loke blev särskilt förtjust i.

Blötan blev sedan värre i nästa åkattraktion, åtminstone för Anna. En forsränning i runda båtar (vi har åkt liknande på Liseberg och Universal i Orlando) lovade alltså ny blöta. Men medan Maths gick närmast torrskodd därifrån, så var Anna och Elmo plaskblöta. Skor och tröjor, byxor... Men tack och lov blev de snart torrare i hettan, även om de ännu inte var helt torra när vi kom hem senare på kvällen. Anna hade sedan siktat in sig på något som liknade bungy jump korsat med fallskärmshoppning. Den kostade dock också extra och var så fullbokad att de inte sålde biljetter längre. Safira och Elmo åkte The Ark, en stor gungande båt. Jag blev räddad i sista stund av Elmo och slapp åka med. Jag mår ju numera för illa av gungande att minsta regelbundna vaggande gör mig grön i plåten. Loke vann under tiden ett tröstpris i något basketstånd: en mjukistegelsten. Nu är det det dags för nästa berg- och dalbana, The Boomerang. Denna historia drog upp sina offer i en hög backe baklänges, för att sedan släppa ner dem förbi de köande upp ien skruv över till en loop och sedan upp i en backe där hela ekipaget stannade. Sedan släpptes man ner igen, baklänges genom hela härligheten igen! Elmo kände sig helt centrifugerad och jag hade svårt att få iordning på synen (can't even look straight...) efter åkturen. Väntan på turen hade gjort att vi nu kände att det var dags att börja prioritera. Anna och Loke gick för att åka en slänggunga, Safira en gigantisk gungande karusell och Elmo och jag för att åka berg-och dalbanan vi trodde hette Daredevil. Den hette Kong visade det sig. Otydlig karta. I väntan på att få åka The Mighty Kong, kläckte killen med mikrofonen dåliga ordvitsar som: What's the mighty Kong made from? KONG-crete... och When you have been on a ride at the mighty Kong you may be a bit KONG-fused... Sedan återsamlades familjen vid den största av berg-och dalbanorna: Medusa. I antal loopar och skruvar, samt höjd, var detta berg-och dalbanornas mamma. I vagnarna satt man fyra i bredd. Klockan hade nu börjat dra sig mot 7 pm och solen började ligga lite lågt i horisonten. När vi drogs upp högst upp i första backen hade vi en vidunderlig utsikt över omgivningarna och sedan svischade vi ner genom loopar och allt. Mjukt och fint kändes det nästan som att flyga. Vi var alla upprymda och satsade på att hinna med ett åk till idag och vi återvände till The Joker. Safira och jag satt längst fram, vilket alltid är en speciell känsla. När chocken lagt sig så tyckte även Safira det. Efter en fullspäckad dag lyckades vi hitta bilen på parkeringen, trots att ingen tänkt på att vara noga med att lägga det på minnet. Vi for hem mot Berkeley. Innan vi kom fram stannade vi till på North Beach Pizza och köpte ett par 14" att dela på. Sedan somnade vi alla ovaggade.