Det här är Gloria.

Idag när Loke och jag precis hade skiljts från Maths, Safira och Elmo, för att vi skulle göra olika ärenden, mötte vi Gloria. Vi gick där och småpratade och hade aldrig någonsin reflekterat över att det var just Gloria vi mötte om det inte vore för att hon började ropa efter oss. "Hallå! Hallååå! HALLÅ!" Först efter sisådär tio meter fattade vi att det var oss hon ropade på, så vi stannade till. Gloria frågade på utmärkt svenska med amerikanske brytning om vi pratade svenska och jo, varför neka? Vi fick veta att Gloria och hennes man var musiker och hade bott en massa år i Sverige. De hade rest över hela Norden också och barnen bodde kvar i Stockholm. Årsta kände hon väl till. Sen fick vi ta kort, men egentligen var det andra sidan som var den bra sidan sa hon. Hon ville ta kort på oss också, men visste inte riktigt hur hon gjorde med telefonen och så. Hon gick på en kurs där unga människor försökte lära gamla människor om teknik, men i samma andetag berättade hon att kursen faktiskt var just idag, men att hon hade glömt att gå dit "så då förstår du hur mycket jag bryr mig". Heja Gloria!