Idag tog vi oss iväg på Farmers Market några kvarter från oss. Vi har känt till den ett tag, men den är bara på lördagar och det har inte passat förrän nu. Det var rätt dyrt, men fanns ett fantastiskt utbud av tomater i alla möjliga former och färger, mängder med meloner av olika slag, persikor och nektariner verkar också vara i säsong, precis som vindruvor av alla sorter. Nästa gång vi varit där ska ni få se bilder på allt härligt grönsaksöverdåd också.

Med oss hem följde icke EU-godkända gurkor, citrongurka (små gulvita, runda) orangea betor, blomkål, fikon (till rump-osten) en ost som inte luktar rumpa och några rejäla knippor basilika, persilja och koriander. Fest!

Loke hittade en ballongclowntant som arbetade för dricks och hade man inga pengar gick det bra att betala med ett skämt. Han halade upp två egna dollar för sin pirat, men behöll skämten för sig själv.

Vi hann med vår första garageloppis också (rätt usel, inga fynd) och en sväng till vår närmaste second hand-butik Out of the Closet. Loke blev lycklig ägare till en Brasilien-tischa och jag till en tjusig handväska som andas 60-tal!

Aj lavv USA. På många sätt. Men det finns en del saker som verkligen stör mig. Nu menar jag inte dödsstraff, Trump, tillsatser i livsmedel och strukturell rasism, nej, jag är betydligt mer närlevnadsorienterad i min kritik. Så låt oss titta på min topp-5-lista över saker som stör mig med det här landet.

Som med alla spännande topplistor börjar vi bakifrån:

5. Disktrasor. Eller ja, trasor i största allmänhet. Det. Finns. Inga. Vettiga. Jag svär! Hela USA verkar städa sina hem med sprayflaska och hushållspapper. Har de hört talas om Wettex? Nej, uppenbarligen inte. Dåligt!

4. Tvättmaskiner. Det finns tre program; cold, warm och hot. Men vad betyder det? Ingen aning, för inte nog med att det är superotydligt så är det olika eftersom tvättmaskinen inte värmer upp vattnet utan bara tar det ur varmvattenkranen och späder det till "rätt" temperatur! (Egentligen ville jag fetstila allt från och med "eftersom".) Vanligtvis kommer tvätten ut likadan som när man laddade i den, fast blöt. Dåligt!

3. Grönsaksbuljong. Man är i affären. Man letar buljongtärning. På någon random hylla bredvid... ja, andra saker (butiksupplägg kräver en egen bloggpost) hittar man Knorr. Toppen! hinner man tänka. Kött. Kyckling. Och - tomat. Seriöst? Tomat? VEM köper tomatbuljong? Och HUR ska man kunna leva sitt friktionsfria i-landsliv utan grönsaksbuljong? Nä. Dåligt!

2. Heltäckningsmatta. Ja, du läste rätt. Denna vidriga, smutssamlande vederstyggelse till uppfinning är omåttligt populär. Ibland tar den över hela hem. Hos oss håller den sig fortfarande i sovrummen (vilket är fullt tillräckligt om du frågar astmatikern) men väntar på att erövra fler rum, det är jag säker på. Det går ju för guds skull inte att hålla den ren. Dåligt!

Så har vi då kommit till listans inte så stolta segrare. Och här kan vi verkligen säga att the winner inte alls takes it all. Låt mig presentera:

1. Toapappret! Det är florstunt och uselt och beroende på sort sitter man antingen med fingrarna i arslet eller också har man papperstussar i hela södra Thailand. Den variant som stoltserar med "Strong!" eller till och med "Extra strong!" är lika kul som att åka skinnkälke (Jo, du fattar vad jag menar.) nerför ett grustag. Jättedåligt!

Så hur är livet i Sverige?

Upp tidigt lördagen den 13:e för att köra till Fishermans Wharf där vi skulle bli upphämtade av Salty Lady. Åtta timmar till sjöss och stora förväntningar på att få se val. Som vanligt var morgonen dimmig. Alla mornar har hittills varit mulna och det är tydligen det vanliga här. Denna morgon var alltså inget undantag. Eftersom Fishermans Wharf ligger i själva bukten fick vi passera under Golden Gate Bridge på väg ut. I dimman så blir bron ännu mer magisk och enligt skepparen fick vi nu uppleva något som 99 % av de som bor i Bay Area aldrig har upplevt: att passera under bron.

Vi var många förväntansfulla som stod där i småbåtshamnen och väntade, i varierande val av kläder. Vi hade blivit rådda att klä oss varmt och vattenresistent, så vi körde underställ, regnjackor och gummistövlar. Vi hade även med ombyte. Men andra körde sandaler, en del långärmad t-shirt... Vi frös iaf inte och jag tror vi hade valt hyfsat, men alla är ju olika. Redan när vi vid uppropet hade avslöjat att vi var från Sverige fick vi gratulationer för att Sveriges damer hade slagit ut USA ur den olympiska fotbollsturneringen, samt att en familj på plats hade svenska rötter från Örebro. Familjen Nordholm.

Eftersom valsafarin arrangerats av Oceanic Society så hade vi en väl insatt guide som lade lika stor vikt vid det övriga djurlivet vi skulle få uppleva. En kort genomgång om områdets geografiska förutsättningar, om vad man kunde tänkas hitta var och sedan fick vi gå ombord. Vi var lite oroliga inför resan att Loke skulle nekas då de hade en strikt policy med att man var tvungen att vara 10 år och äldre för att följa med. Detsamma gällde flytvästtvånget för minderåriga, men det visade sig att båda reglerna hade förhandlingsutrymme. Ingen frågade om Lokes ålder och ingen tvingade någon ha flytväst. "Hittills har vi inte förlorat någon". Salty Lady var en inte så stor båt och det fanns endast begränsat med utrymme att sitta inomhus. Det serverades heller inget på båten, så alla hade med sig matsäck. Gratis kaffe och te fanns det iaf, vilket gladde de vuxna i familjen.

Stilla Havet är ju inte så himla stilla va, så efter bara nån timmes körning gungade det rejält och delar av passagerarna hängde över relingen med huvudena först. I vår vikinga-familj var det där med sjösjuka förstås inget problem så glada stod vi i fören och hoppades på att få pricka de största vågorna. Plötsligt ropade en tant bredvid mig "Där! Det var en!" fast på engelska då och jorå, där va're val! Vår första! Sedan såg vi en fem-sex till på olika ställen under resan och det var faktiskt lika fantastiskt varje gång. Först ett sprutt, sen lite splash och så - val! Mest såg vi rygg och lite olika fenor. "Våra" valar var inte så sugna på att hoppa tydligen. En kom riktigt nära båten och vi såg den öppna sitt enorma gap för att mörsa i sig ett rejält gäng krill. Otroligt häftigt! Båten som ju kom från en seriös naturorganistion, hade restriktioner om att aldrig köra närmare än 100 yards för att inte störa djuren, men som kaptenen sa: "Valarna har tydligen inte läst samma regler som vi, så ibland kommer de närmare än så."

Vi gjorde ett stopp vid Farallon-öarna för att titta på djurlivet där, men vi fick inte gå iland. Kanske lika bra för stanken var fruktansvärd! Om det nu var fågelbajs, fiskrester eller sjölejonens dåliga hygien låter jag vara osagt, men såhär i efterhand kan man tänka att vi kanske borde ha väntat lite med matsäcken. Å andra sidan låg vi hyggligt stilla, så... Det är svårt att beskriva Farallon-öarna. Kargt. Ödsligt. Ändå fullständigt översållat av liv. Det finns hus också. Det har varit en plats där man jagade sälar för skinnets skull, men nu är det istället en forskningsstation där, så både ett arbetshus, två bostadshus och ett antal "spaningslådor" fanns utspridda över de höga klipporna. Först såg man alla fåglar. Galet mycket fåglar! Ljusa bergssidor fulla av svarta små kroppar. Sen noterade man att de där fåglarna lät väldigt konstigt. Liksom "ååånk, åååånk, ååånk" på nåt vis. Lite som sälar faktiskt. Och i det läget började väl ögonen vänja sig, eller övertygas av öronen eller något, för då sjönk det liksom in att, herregud, alla de där gulbruna klipporna är - sälar!! Fast sen (när en mer insatt person ur besättningen trädde fram) visade det sig att det var sjölejon. Alldeles fullt av guldbruna, stora sjölejon! På en annan del av ön, fast egentligen en egen ö, avskuren med ett litet sund, var sjölejonen istället svarta. Det visade sig vara säl. Pälssäl. Den utrotades nästan från ön av ryska pälsjägare vid förra sekelskiftet och fram till dryga mitten av nittonde århundradet, men är nu tillbaka i full kraft!

Förutom sjölejon och pälssälar och knölvalar såg vi en mängd olika fåglar. Coolast var lunnefågel, albatross och pelikan som inte alls är vit. Jävla Rasmus Nalle.

Tjena klassen!

Förra veckan var jag och familjen på Six Flags Discovery Kingdom (världens KEELASTE nöjesfält) då åkte vi en asstor bärg och dal bana som heter Medusa. Ni ser den tydligt på bilden åvanför. Ser ni mig?

VI åkte Superman, Jokern och en skräp 5D-grej vid namn Pasific Rim som  var sämst. Vi åkte en dålig vaten tur och bredvid mig satt en kul unge som efter åkturen skrek: "Man, I love this ride! After this I love this ride!!!"

Vi åkte en masa annat också, det var en topen dag!

Hoppas det är bra med er.

Bye, bye från Loke.

Det är lätt att tänka att amerikaner är inskränkta, ytliga och lite korkade. Jag menar, de är ju ytterst nära att rösta fram en lobotomerad majskolv med mental hitlermustasch bara för att han säger att han ska göra landet great igen och hur smart verkar det? Men tar man en tur här i våra kvarter så känns den där bilden inte sann alls. Dels är folk trevliga och typ hälsar och sånt! Dels tar förvånansvärt många väldigt tydlig politisk ställning helt öppet. Det sitter klistermärken och affischer på fönster, grindar, bilar och lite överallt. Skyltfönster också. Det är väldigt lite pro-Trump dock. Kanske för att det här är Berkeley! Bernie verkar mest poppis, men några Hillary har jag också sett. Vem våra kommunistgrannar i The Peace and Freedom Party föredrar vet jag inte, de har bara planscher om strejker och sånt.

Fortfarande bilburna (Det blir en sorg att lämna tillbaka den imorgon!) passade vi på med heldagsutflykt och eftersom vi är sådana friluftspersoner blev det såklart en färd rätt ut i naturen längs highway 1. Och vilken natur! Hela norra Kalifornien är som ett gigantiskt vykort!

Eller ja, vi började i ostbutiken aka ostfabriken Nicasio Valley Cheese Company som med två av sina ostar kommit etta och tvåa i ost-SM. Amerikanska ost-SM alltså. Ost-USAM? Eller vad det nu var. De har fått pris iallafall och japp, jag vill också prisa! Man fick prova alla sorter! Mmmm! Sen köpte vi en vällagrad och rumpluktande taleggio-artad historia som jag ser mycket fram emot att sätta tänderna i!

Efter det hittade vi en ny vilda västern-stad där vi köpte med oss lite lunchmat innan vi körde vidare mot South Beach. Med vilda västern-stad menar jag förstås en rätt bred huvudgata kantad av låga trähus (saloon, sheriffkontor, syaffär och butik brukar det väl vara) och folk som går omkring i bahytt och med sporrarna på. (Det sista var ljug.)

Efter rätt många miles bland kossor, kullar och kringliga vägar kom vi så till den inte så badvänliga South Beach! Strömmar, hajar och våldsamma vågor gör att man bäst håller sig på land, men vad gör väl det när stranden är så makalöst, oerhört, galet fantastisk!

Vi lämnade vår nya sjögräs-dock-kompis på stranden och med mat i magen och sand i skorna begav vi oss vidare mot Point Reyes yttersta utpost - fyrhuset. (Tydligen känt från filmen The Fog. Tack brorsan för den iakttagelsen.) Det var en vindlande kör- OCH gångväg att ta sig dit, men åh vad fint! Och förstås dramatiskt, som hela den här delen av Kalifornien. Till slut har man sett så många svävande rovfåglar, så många fläckiga kossor, så många vindlande vägar, böljande kullar, svallande havsvikar, så man ba "Å kolla. Hav, berg, snyggt å de."

Ja, ja, här var vi fortfarande i hänförda-stadiet (No wonder!) och trippade glatt de 308 stegen plus vissa sträckor där de skippat steg och satsat på lutning istället, ner till själva fyrhuset. Glatt förträngde vi att vi skulle tillbaka sen. Det var kanske lika bra, sa hon som flåsade efter några minuters basketspel med familjen. Och ja, såklart var det en hygglig ansträngning att ta sig upp igen, men när det väl slutat flimra för ögonen och jag kunde höra ljud igen var det SÅ värt det!

Efter en fantastisk dag sitter vi nu med falafelburgare och öl från Lagunitas (som vi också hann förbi!) och är sjukt nöjda. Och lite trötta. Det där med natur tar på krafterna.

Till slut kom dagen när vi kunde gå på SixFlags, nöjesparken i Vallejo. Vi sköt upp besöket en vecka, för att det helt enkelt passade bättre och var billigare. Vi såg till att vara där i god tid och redan när vi passerade på avfarten från motorvägen såg vi att detta kunde bli bra. Höga berg-och dalbanor tornade upp sig och solen hade redan tagit sig genom det molntäcke som tycks täcka Bay Area varje morgon. På väg in på parkeringen såg vi att trots måndag förmiddag så skulle vi inte vara ensamma. Horder av familjer strövade mot ingången som snart skulle slå upp sina portar.Väl inne låste vi in några av våra persedlar i skåp och sedan tog vi sikte på Go Cartbanan. Den hade dock inte öppnat än och visade sig sedan kosta extra. Annars kostade det 46 dollar per näsa att komma in och då fick man åka allt hur mycket man ville. Inga åkband eller andra krångligheter. Istället ställde vi oss i kön till The Joker, en berg- och dalbana med Batmantema. Vi köade länge, men väl framme var det väl värt väntan. Snabb, med skruvar, men ändå ganska mjuk och inte så ryckig. Alla var glada och nöjda, även Anna som numera har blivit något av en BDB-konnäsör... Upplivade av detta gick vi till nästa bana, Superman, som var betydligt högre, med stora loopar och en låångsaam skruv högst upp. Här åkte man först framåt, men sedan även bakåt, ett tema som skulle återkomma under dagen. Kortare kö, men också kortare tur.

Varmt som tusan var det denna dag i Vallejo, iallafall för känsliga skandinaver, så nästa tur fick bli en slag flume ride, alltså en bana i vatten. Verkade först inte så kul, endast en backe, men det var rätt kul ändå och skönt att bli blöt. Jag och Loke satt längst fram, men blev inte överdrivet blöta. Sedan var det dags för lunch, typisk tivolimat: dyr och inte så upphetsande för smaklökarna, förutom grillsåsen som Loke blev särskilt förtjust i.

Blötan blev sedan värre i nästa åkattraktion, åtminstone för Anna. En forsränning i runda båtar (vi har åkt liknande på Liseberg och Universal i Orlando) lovade alltså ny blöta. Men medan Maths gick närmast torrskodd därifrån, så var Anna och Elmo plaskblöta. Skor och tröjor, byxor... Men tack och lov blev de snart torrare i hettan, även om de ännu inte var helt torra när vi kom hem senare på kvällen. Anna hade sedan siktat in sig på något som liknade bungy jump korsat med fallskärmshoppning. Den kostade dock också extra och var så fullbokad att de inte sålde biljetter längre. Safira och Elmo åkte The Ark, en stor gungande båt. Jag blev räddad i sista stund av Elmo och slapp åka med. Jag mår ju numera för illa av gungande att minsta regelbundna vaggande gör mig grön i plåten. Loke vann under tiden ett tröstpris i något basketstånd: en mjukistegelsten. Nu är det det dags för nästa berg- och dalbana, The Boomerang. Denna historia drog upp sina offer i en hög backe baklänges, för att sedan släppa ner dem förbi de köande upp ien skruv över till en loop och sedan upp i en backe där hela ekipaget stannade. Sedan släpptes man ner igen, baklänges genom hela härligheten igen! Elmo kände sig helt centrifugerad och jag hade svårt att få iordning på synen (can't even look straight...) efter åkturen. Väntan på turen hade gjort att vi nu kände att det var dags att börja prioritera. Anna och Loke gick för att åka en slänggunga, Safira en gigantisk gungande karusell och Elmo och jag för att åka berg-och dalbanan vi trodde hette Daredevil. Den hette Kong visade det sig. Otydlig karta. I väntan på att få åka The Mighty Kong, kläckte killen med mikrofonen dåliga ordvitsar som: What's the mighty Kong made from? KONG-crete... och When you have been on a ride at the mighty Kong you may be a bit KONG-fused... Sedan återsamlades familjen vid den största av berg-och dalbanorna: Medusa. I antal loopar och skruvar, samt höjd, var detta berg-och dalbanornas mamma. I vagnarna satt man fyra i bredd. Klockan hade nu börjat dra sig mot 7 pm och solen började ligga lite lågt i horisonten. När vi drogs upp högst upp i första backen hade vi en vidunderlig utsikt över omgivningarna och sedan svischade vi ner genom loopar och allt. Mjukt och fint kändes det nästan som att flyga. Vi var alla upprymda och satsade på att hinna med ett åk till idag och vi återvände till The Joker. Safira och jag satt längst fram, vilket alltid är en speciell känsla. När chocken lagt sig så tyckte även Safira det. Efter en fullspäckad dag lyckades vi hitta bilen på parkeringen, trots att ingen tänkt på att vara noga med att lägga det på minnet. Vi for hem mot Berkeley. Innan vi kom fram stannade vi till på North Beach Pizza och köpte ett par 14" att dela på. Sedan somnade vi alla ovaggade.