Ja, så lossnade proppen och plötsligt får ni TVÅ inlägg på en dag. Amaaaazing! Och det här inlägget kommer sig av att det idag, den 9 december, inte bara är Anna-dagen och dags att lägga lutfisken i blöt, utan även på dagen en månad tills jag och Maths är tillbaka i vardagen på respektive jobb. Iiiiiik! Skolan börjar också då, men självklart inleds terminen med studiedag.

Med 10 dagar kvar till road trip och en månad kvar till allvaret kanske det är läge för listor? Ja, vad kul att ni håller med! Här kommer då - utan inbördes ordning - vad jag kommer och inte kommer att sakna med livet i Berkeley.

Saker jag inte kommer att sakna:
Hemmafrulivet! Det var faktiskt inte alls så kul som jag trodde och jag längtar efter jobbstimulans och arbetskamrater.
Toapappret...
Att stå i kö. På posten, på affären, överallt. Folk som inte lever på dricks jobbar otrooooligt långsamt. Och ineffektivt.
Corn dogs.
Hemlösheten och eländet vissa lever i.


Och så saker jag kommer att sakna:
Våra magiskt långsamma morgnar!
Matutbudet.
Posteservicen.
Klimatet.
Huset och trädgården. Och kaminen!
Folk vi lärt känna.
Kökskranen med utdragbar slang.
Lokes skola. Ambitionerna, atmosfären, aktiviteterna.
Att de flesta är så himla trevliga.
Cookie butter.
Naturen. Den är oslagbart vacker överallt!
Dollar tree.

Hej govänner! Ber om ursäkt för det alltmer sporadiska bloggandet. Det är väl lite så att det inte känns som att vi har så mycket nytt att berätta och ni vet redan ganska mycket om vårt vardagsliv. En sak som vi inte har pratat om är iallafall posten. Det ska vi ändra på nu.

Många saker är ganska u-landiga här jämfört med i Sverige. Värmesystem, kontokortsanvändandet och det tidigare nämnda toalettpappret till exempel. Det finns dock en gren där Sverige ligger hästlängder efter och det är postgången. När Postnord har en svinn-marginal på typ 1 försändelse av 10, delar ut det som blir kvar högst sporadiskt, närmast slumpmässigt trycker ner brev och räkningar där det finns en brevlåda oavsett om namnet på brevlådan stämmer överens med det på kuvertet, osv, så har vi Mr Nitisk som vår postis.

Han kommer i ur och skur, alla dagar utom söndag. Om så klockan hunnit bli halv elva på kvällen så ska posten lämnas! Ut ur mörkret kommer vår brevbärare med ljuset (han har en pannlampa eftersom det knappt finns nån gatubelysning här) och så hör man smällen av brevlådans lock när det slår igen. Hurra!

En kväll när det regnade som tusan och han kom först efter tio så tyckte vi lite synd om honom och så började vi ställa ut påsar med lite gott då och då. Det kan vara lite godis och en frukt, kakor, bullar och sånt. När vi bakade saffransbullar fick han det och till Thanksgiving fick han öl och chips. Klassisk Thanksgiving-föda.

Och så en kväll fick vi ett kuvert adresserat endast till "2215 McGee". Det var vår fina postman som lämnat julkort med en väldigt rar hälsning inuti! Ja. Honom kommer vi att sakna särskilt mycket när vi kommer hem till det svenska, sönderfallande postväsendet.

Som en del av er vet firade vi advent med att koka apelsinmarmelad. Maths gick ut i trädgården och plockade frukten och jag googlade recept. Sen körde vi! Jag försökte hävda att den var ekologisk och fairtrade, men maken hävdade att arbetarna fick för dåligt betalt! Ekologisk är den iallafall. Och närproducerad. För att inte tala om god! Dessutom fick vi en burk passionsfruktsmarmelad när vi hade fest i fredags, på frukt som Maths chef plockat i sin trädgård. Det är inte konstigt att vi gillar det här stället!

Det ser lite ut som ett ostron, men är rostad baguette med passionsfruktsmarmelad på. Mmm!

Vi fortsatte partajandet idag med en svensk julfikamingelfest hos oss. Vi ville ta tillfället i akt att samla alla trevliga människor vi har lärt känna här och vad kan vara bättre än ett minijulbord i svensk stil? När jag hade tandpetat ihop pyttesmå potatishalvor med snuttar av inlagd sill och lagt upp på ett grått fat, sa Maths lite lätt ironiskt "Å så festligt!" Ja, färgglatt, det var det inte! Men de gick faktiskt åt.

Förut de spralliga silltilltuggen hade vi gjort rödbetssallad, köttbullar, snittar med leverpastej och cornichon, glögg, två varianter av saffransbullar, mjuk pepparkaka och grönmögeloströra. Annas pepparkakor köpte vi här. Det var nog mycket utmaning att baka bullarna! Svenskt recept, amerikanska mått, konstig torrjäst och så gasugn på det. Nä, det var inga prisvinnarbullar även om de också gick åt.

Livat var det och Maths riggade svenska, klassiska julsånger på spellistan, Anika gjorde nejlikeapelsiner, ljusen brann och julstämningen stod som spön i backen!

Nu har det firats hela dagen, från smoothie-frukost med ballong och mobiltelefon via bok, pyssel, kalender, glass, restaurang, kvällstårta, cowboyboots och en massa fina födelsedagshälsningar. En mycket trött och nöjd 10-åring slocknade halv nio med presenterna uppradade bredvid sängen.

En sak som jag verkligen kommer att sakna när vi lämnar Berkeley är morgontempot vi har här. Det är som att prata Kalixmål - inget utrymme för stress.

Sju ringer klockan. Sådär tjugo över masar vi oss upp, äter frukost i godan ro och förbereder lunchlådor och annat. Både Maths och Loke behöver ju ha lunch med sig.

När vi är klara med allt hinner Loke oftast hänga en stund över skärmen innan det är dags att bege sig, sådär tjugo i nio. Vi spelar oftast Pokémon go på vägen och pratar om livet. Vid Martin Luther King Junior way/Virginia står skolpolisen så vi slänger några ord med henne innan vi går vidare.

När jag har lämnat Loke (jag får inte följa med in på skolgården längre) brukar jag oftast gå och handla. Vi har ju tyvärr ingen bil längre så jag tar kärran eller bär. Starka armar nu'rå!

Nu kom Anika! Vi hörs hörrni.

Allt är större. Allt. Och bättre. Starkare, tjockare, längre. Älska Texas!

Thanksgiving. En finfin högtid. Man umgås, äter och dricker. Och så ska man vara lite tacksam. Som om det vore ett problem, med de förutsättningarna! Vi firade vår första Thanksgiving någonsin i Texas. Fast Maths är något av en veteran nu, så för hans del var det det tredje firandet genom tiderna.

Det började redan i måndags med att jag messade Lokes fröken och sa att jag skulle sjukanmäla honom dagen därpå, för att spara oss några hundra dollar på flygbiljetter. Hon lovade att inte skvallra och önskade trevlig helg.

På tisdagen ringde jag Ms Brenda (länken mellan rektorn och gud) på the Office och jag hörde att hon inte trodde mig. Eller så var det bara mitt dåliga samvete som spökade. Vi flög till Houston och bytte flight där. Allt gick hur smidigt som helst. Vi kom fram, hämtade hyrbil och anlände Elm street i Georgetown vid halv åtta sådär.

Efter middag och snack/lek (beroende på ålderskategori) blev det hopp i säng. Jag var helglad över att orka ända till halv elva! (På grund av tidsskillnaden. För oss var den bara halv nio!)

Onsdagen åkte vi och tittade på fina ställen. Först Mount Batten där vi hade fantastisk utsikt över Colorado River (tydligen inte DEN Colorado River, men ändå.) Runt stränderna låg kåkar stora som halva Arjeplog. Till och med båthusen var större än huset vi hyr här. Men, konstaterade vi som så många gånger förr, pengar och smak går verkligen inte alltid hand i hand. Vyerna var dock enormt fina och flera bröllop var på gång på platsen. Grabbarna parkourade och vi gamlingar strosade ner längs floden. Alla utom Lisa som var hemma och förberedde torsdagens kalkonmiddag.

Bilder och text kommer lite huller om buller här, men ni ser mellanlandningen, floden, "kusinerna" (vi orkar inte räkna ut vilket led det egentligen är, så vi är alla "kusiner") och Lisa med alla fantastiska rätter.

Resten av bilderna är fall-pekannötterna (säkert 1-2 kilo!) ett jättekul ställe där grabbarna spelade laser tag (laser dome typ) och där ett rymdskepp kraschat rätt in i väggen och lite av den härliga julpyntningen inne i Georgetown.

Så var det då torsdag och dags för - trumvirvel tack! - Thanksgiving dinner! Eller ja, först var det flera timmar till med förberedelser för Lisa och traditionell football-match mellan deras gata och en annan. Tyvärr kom bara vår familj och en annan från samma gata så det blev mest lite vänskaplig soccer. Men SEN var det dags!

Pater familia skar förstås upp kalkonen vid bordet. (För första gången någonsin och bara för att den svenska familjen krävde hypertraditionellt förfarande, ska tilläggas.) Barnen tindrade och allt var toppen. Ja, utom att Loke vägrade titta på "den stackars kalkonen" till en början. Det gick över sen.

Det var flera sorters aptitretare och egg nog och kalkon med stuffing, sötpotatismos, potatisgratäng, haricot vertes och sås och en annan sås med färska tranbär och så avslutade vi med pumpapaj, vispgrädde och syrgas. Nej, det sista var ljug. Fast jag kunde knappt andas av mättma, så det hade varit på sin plats. Jösses vilken härlig måltid! Och Lisa hade gjort rubb och stubb från grunden. Mycket imponerande.

Här är lite bilder från vår kanalpromenad och thanksgiving-sportande.

Sen var det bara en dag kvar i Texas. De är så himla trevliga och mysiga så tiden visslade verkligen iväg.

Det var ju Black friday när vi var där och Loke som håller på att skaffa sig en ny stil ville köpa en jeansskjorta. Vi hittade på Levi's outlet och efter typ en hslvtimmes köande var alla skittrötta på shopping så vi gjorde nåt mycket roligare. Vi åkte till The Cathedral of Junk!

Heeeeelt fantastiskt! En snubbe som byggt en kyrka av skrot. Andras skräp. Hela tiden växer den, förändras, förnyas. Just nu är den tre våningar hög och det är olika mystiska vägar till varje våning. Inuti är den uppbyggd i olika färgteman och det går bara inte att se allt som finns i den.

Efter det blev det ovan nämnda laser tag för mansavdelningen av familjen och vi förtjusande små kvinns åkte till Uncommon things, en enorm och härlig second handaffär. Där såg vi bland annat uppstoppade hermeliner som bet ihjäl varandra, gamla pottor med lock, en plansch med en tecknad fladdermus till det facila priset av 150 dollar och så julbocken.

Sen sammanstrålade vi med de andra på Broken Spoke för middag.

Det var en traditionell dance hall där både Dolly Parton och Willie Nelson har uppträtt. Kanske dansades det line dance under tiden. En av servitriserna var typ 75 och jag hann tänka "stackars människa, en sån där working poor som man hört talas om" innan jag fattade att det var fru-delen i det äkta par som startade stället och har drivit det sen dess!

Ja, sen var det tyvärr dags att åka hem. Klockan ställdes på 03.30 och på grund av tidsskillanden landade vi redan 07.57 efter nästan fyra timmars flygning.


Avslutar med en bild på oss alla på ett klassiskt ställe där vi mörsade i oss floats, milkshake och chokladpaj som om det gällde livet. Mmm!

Från vänster till höger är vi:
Nikko, Teo, Francis, Lisa, jag, Loke och Maths.